Indien är ett av de tre länder i världen som släpper ut mest växthusgaser. Regeringen har dock fastställt tydliga minskningsmål och förnybar energi är nyckeln. Lokala tekniker utvecklas kontinuerligt för att generera och lagra denna energi.
Indien befinner sig i ett utmanande utgångsläge när det gäller att minska koldioxidutsläppen: Landet är trots allt den tredje största utsläpparen av växthusgaser efter Kina och USA. Varje år står världens folkrikaste land för totalt 4 miljarder ton koldioxidekvivalenter i nettoutsläpp. Cirka 70 procent av Indiens utsläpp orsakas av de sex sektorerna energiproduktion, stål, fordon, flyg, cement och jordbruk.
I McKinsey-rapporten "Decarbonising India: On the road to sustainable growth" uppskattar att de årliga utsläppen kommer att öka till 11,8 miljarder ton koldioxidekvivalenter fram till 2070.
Även om Indien har minskat sin utsläppsintensitet med 1,3 procent per år under de senaste tio åren, är minskningstakten definitivt för långsam.
Effekterna av klimatförändringarna märks tydligt på marken: Sedan 1980-talet har monsunregnen minskat. Samtidigt har frekvensen av kraftiga regn tenderat att öka, samtidigt som en ökning av den globala medeltemperaturen med två grader Celsius gör Indiens sommarmonsun extremt oförutsägbar.
Visionen och planen för uppdraget om ren energi
Det är därför som regeringen har blivit aktiv när det gäller miljöpolitiken. Med visionen "Viksit Bharat@2047" vill den indiska regeringen omvandla landet till en utvecklad nation till 2047 - lagom till hundraårsjubileet av landets självständighet. Planen innehåller mål som ekonomisk tillväxt, sociala framsteg, god samhällsstyrning och, framför allt, miljömässig hållbarhet.
I detta sammanhang har begreppet "All Electric Society" (AES) även kommit till Indien, där det är kopplat till minskade koldioxidutsläpp, förbättrad energieffektivitet och främjande av hållbarhet. För att uppnå detta siktar landet på att etablera en helt elektrifierad infrastruktur för transporter, uppvärmning och industriella processer och investerar på ett omfattande sätt i förnybar energi, nätinfrastruktur, energilagring och eldriven mobilitet.
I samband med FN:s klimatkonferens i Glasgow 2021 presenterade landet också den så kallade Panchamrit-planen. I planen anges bland annat att 50 procent av energibehovet ska komma från förnybara energikällor 2030 och att netto-nollutsläpp ska uppnås 2070. Samtidigt har en del av planerna redan börjat omsättas i praktiken: Kapaciteten för vind- och solenergi har ökat från cirka 26 gigawatt 2014/15 till cirka 138 gigawatt i september 2024. Eftersom teknik för kraftgenerering med vind- och solkraft redan finns tillgänglig i stor skala skulle kraftgenerering vara den sektor som snabbast skulle kunna uppnå potentiella netto-nollutsläpp. I mitten av 2050-talet är den tidshorisont som avses här, varvid övergången till förnybara energikällor också skulle minska kostnaderna för energiproduktion.
Energibrist och energieffektivitet: Två sidor av samma mynt
Den indiska regeringen har därför valt en tvådelad strategi för att tillgodose energibehovet och samtidigt minimera ökningen av koldioxidutsläppen. På produktionssidan främjar regeringen en ökad användning av förnybara energikällor i energimixen, särskilt genom de redan framgångsrikt växande andelarna sol- och vindenergi.
På efterfrågesidan strävar ledande indiska beslutsfattare efter att använda energi på ett effektivt sätt genom åtgärder enligt Energy Conservation Act (EC) från 2001. Syftet med EC-lagen är att minska energiintensiteten i den indiska ekonomin. Lagen innehåller bland annat ett regelverk för standarder och märkning av apparater och system, en förordning om energibesparing för kommersiella byggnader och standarder för energiförbrukning för energiintensiva industrier. I detta sammanhang kommer även National Mission for the Promotion of Energy Efficiency (NMEEE) in i bilden. Uppdraget syftar till att stärka marknaden för energieffektivitet genom att skapa ett gynnsamt regelverk och politiska ramar, samtidigt som man främjar innovativa och hållbara affärsmodeller inom energisektorn.
Utmanande energilagring
En högre andel förnybar energi i energimixen innebär dock utmaningar. Detta beror på att nätstabiliteten måste upprätthållas och att strömförsörjningen måste garanteras utan avbrott. Tillgången till förnybara energikällor varierar dock beroende på klimat, tid på dygnet, årstid och geografiskt läge. Som en lösning kan energilagringssystem (ESS) användas för att lagra överskottskapacitet från förnybara energikällor vid vissa punkter och sedan använda denna kapacitet just under dygnets toppar.
Indien är väl medvetet om relevansen av energilagring: I den nationella elplanen (NEP) antogs redan 2023 att 82,37 gigawattimmar lagringskapacitet skulle behövas 2026/27. Detta behov förväntas stiga till 411,4 gigawattimmar 2031/32. Dessutom förväntas efterfrågan på energilagring öka till 2.380 gigawattimmar år 2047.
Framgångssagan om vindkraft
I Indien spelar vindturbiner en allt viktigare roll för energiproduktionen - och landet har modern teknik för tillverkning av vindturbiner: Den nuvarande årliga produktionskapaciteten ligger på cirka 15.000 megawatt. Alla de stora globala aktörerna inom denna sektor har filialer i landet. Totalt är mer än tolv olika företag aktiva, inklusive samriskföretag med licensproduktion, dotterbolag till utländska företag och indiska företag som använder egen teknik. Maskinstorleken har ökat till 5,2 megawatt.
I det här sammanhanget är HARTING också representerat i Indien och har en produktionsanläggning som redan levererar flera anslutningselement som kan användas inom vindkraftssektorn. Dessutom har HARTING India, med sitt team för innovation och utveckling av nya produkter, redan kapacitet att utveckla produkter för regionala krav och kan stödja tillverkningsteamet när det gäller att förbättra produktivitet och effektivitet genom processoptimering och minskning av avfall, bland andra relevanta faktorer.
